Matte, ibland...

Ibland går människor för långt. Jag bara måste säga det.
Jag och matte har en grej att jag kommer till henne och kör upp min svans i hennes ansikte så att hon ska förstå att det är dags att klia mig på ryggen just precis i ryggslutet nära svansroten. Hon burkar signalera att hon förstått på ett något respektlöst sätt bara. Hon tar min svans och pratar till svansspetsen som om det var en mikrofon. När jag kom in igår så var jag litet blöt men hela jag var bara redo för litet ryggkli. Jag gjorde som jag brukade och kan ni tänka er! Människan hotade mig!!! Hon sa att hon skulle använda min svans som mikrofon hela kvällen om jag inte tog undan den. Det var något om att den var blöt. Tala om fräckhet alltså! Det finns ingen måtta på (slavarnas) tjänstefolkets fräckhet i dessa dagar! Vad ska man göra?

Nej, jag måste nog gå ner och ta mig en matbit. Jag blir så upprörd! Kattens svans är inget man leker med. T.o.m. möss vet att svansar är viktiga. Alla som läst Narniaböckerna vet det! Människor har förstås ingen svans så det kanske inte är så lätt för dem att föreställa sig svansens betydelse. Men man måste ändå träna dem i svansrespekt. Det hör till vanligt hyfs att sätta sig in i sådana väsentligheter. Men man får konstatera att människor ibland har det väldigt svårt med att sätta sig in i andra sätt att tänka än sina egna hjärnvindlingar. De liksom fastnar i hur saker och ting ska vara. Men jag ger inte upp hoppet om att de en gång åtminstone ska få upp ögonen litet för den högra visheten som vi katter och vår värld står för. Vi är ju ändå många som försöker, ihärdigt, att få fram detta viktiga budskap.

Trött igår!

Ja, ni får ursäkta men jag var sååå trött igår. Faktum är att jag är trött idag med. Jag tror att det är hösten och mörkret och blåsten och... ja, ni vet, allt det där som hösten har med sig. Fast man kan ju fundera för jag har det ganska livat på nätterna istället så kanske skulle jag skriva blogg då istället. Problemet är att min personliga sekreterare sover då. Hmmmm nu muttrade hon något om att hon i alla fall försöker sova... något om någon som rumsterar... Jag undrar vem det kan vara? Nåja, var var jag? Jo. det verkar som om jag är ett snäpp mer vaken nattetid. Jag har under sommaren lärt mig pilla upp garderoben i rummet för matte stänger inte dörren så den går i lås. Det har visst något att göra med en mojäng med krokar som sitter på ovansidan av dörren. I vilket fall så har jag kommit underfund med att ifall jag hakar i med klorna så kan jag liksom dra upp dörren. Nu testade jag detsamma på en annan garderob och lyckades även där. Nu gäller det att se till att matte inte stänger dörrarna så det går i lås för det är mycket roligare (och mer rättvist) ifall jag kan öppna dem också. Dessutom så får jag då tillgång till lyse eftersom det är automatiskt när dörrarna öppnas.

Mitt mål för framtiden blir att försöka se om jag inte kan få upp skafferiet på samma sätt. Just nu verkar det som att matte alltid stänger dörren så att mekanismen hakar i och då hjälper inga klor i världen, man måste vrida på nyckeln. Jag måste knäcka den nöten på något vis. Tänk vilken grej det vore att kunna komma åt min mat och, ljuva tanke, mitt godis nattetid när matte sover! Jag har hört om ett katthem i USA som har en katt som heter Octavia som brukar öppna skåp för att komma åt smakbitar nattetid. Alla vet om det för det finns en cam som förevigar denna utmärkta förmåga. Hon hämtar generöst med smakbitar varje natt nästan. Hon är en verklig förebild för oss katter. Vi måste skapa mer utrymme för kontroll över viktiga resurser i vår kattliga värld! Nå, nu måste jag avsluta bloggen för i kväll. Jag har planer att smida inför natten!

Vad ska vi skriva idag då?

Hmmm! Francis! Det är dax för din blogg! ... Vakna! ... Får prova senare...

(senare) Zzzzzzz!

(senare) Zzzzzzz! (Hmmm! Jag vill inte skriva i morgon bitti...)

(senare) Zzzzzzz! (Francis har vänt sig)

(ännu senare) Zzzzzzz! (magen upp nu)

(senare) Zzzzzzz! (på golvet)

(senare) Zzzzzzz! (på hyllan vid fönstret)

(mycket senare) Zzzzzzz! (Det blir nog inget idag...)

(senare än sent) Zzzzzzz! (Nä!)

Huva!

Det var litet jobbigt inatt. Efter en trevlig kväll då jag lyckades fånga en nattflygare med en välriktad vänster så blev det storm. En garderob öppnade sig och fönstret riskerade blåsa upp så matte stängde det. Jag tyckte det var litet otrevligt så jag frågade om jag kunde få sova litet i hennes säng istället för i min soffakorg. Det kändes tryggt när huset knarrade och hade sig för fy vad det blåste.

Som tack för detta ska jag hjälpa matte att leta reda på sakerna som säkert har blåst iväg från sina platser utefter husväggen ute. Varför tänkte inte matte på det igår kväll? Hon som har tillgång till väderleksrapport å allting.

Nu påpekar matte att jag inte berättade om det rumsterande som pågick innan min vänsterjab som nitade nattflygaren men jag tycker att min version duger som den är. Det som hände innan över hela rummet var bara uppvärmningen. Själva konstutövandet är det som jag delar med er. Matte tycker också att jag ska låta henne påpeka att jag och stormen skapar ungefär lika mycket oljud men den beskrivningen refuserar jag!

Tillbaka...

Jag måste säga att det tagit mig en stund att återhämta mig från de omvälvande händelser som jag var med om i våras. Mitt liv ändrades för alltid och det är inte lätt alla gånger. Nå, det värsta var väl de första dagarna. Det var så att matte började lägga våra saker i kartonger. Jag trodde nog att det handlade om att hon tänkte göra om hemma och skaffa mig sådana där lyxiga kattmöbler istället för sina prylar som jag inte kan använda. Sedan så visar det sig att hon tänkte ta med sig våra (läs mina) prylar när hon flyttade. Reservmatte som skulle bli matte brukade ju komma ibland och ta hand om mig och då flyttade hon in med mig och mina prylar så jag trodde i min enfald att vi skulle göra så den här gången med. Så fel jag fick! Så här gick mitt stora trauma till:

Jag jamade mig ut när matte började rumstera med kartonger och grejor och människor som kom för att hjälpa till. Jag gillar ju inte oljud och röra och sån't så.... bort ville jag. Men en katt måste ju äta för att håll sig i form så jag återvände bortåt eftermiddagen och där i köket hittade jag matte och nya matte men inget köksbord. Jag hälsade och åt litet och tänkte sedan gå upp och lägga mig en stund för att slippa allt detta tok som människor har för sig. Jag tassade upp för trappen och in i rummet...som är tomt...nästan helt tomt bara soffan kvar! Jag måste erkänna att jag JAMADE RAKT UT! Vem...vem har tagit alla mina saker?!?

När ingen reagerade jamade jag igen, lika högt, någon måste ju svara på denna viktiga frågeställning. När ingen kom för att undsätta mig i min förtvivlan (dålig service alltså!) så gick jag ner och jamade mina mattar rakt i ansiktet så att säga. De så skyldiga ut! Ni skulle ha sett dem!!! Mitt hem var helt enkelt borta. Inte undra på att man blir traumatiserad. Som tur var så var ju min soffa kvar och den stannade (matte fick visst inte plats med den i sin nya bostad annars hade jag nog mist den med). Den soffan har jag nu tagit till min nya kattkorg, så det så! Man måste ju hålla på det lilla man får behålla i bodelningen, eller vad säger ni?

Nåja, jag har som sagt hämtat mig nu men det är inte som förr...det måste jag konstatera. Jag har dessutom efterhand låtit matte (nya) använda en del av soffan. Jag har tre säten och hon har två. Jag tycker det är rättvist eftersom soffan ändå är min.

Kom igen nu då!

Reservmatte är här. Ni vet hon som jag ska anställa ska flytta in till mig snart. Jag tänkte mig en fantastisk första kväll med mycket klapp och kli och massage och gosigt. Men hon kommer hem och säger att hon inte var så pigg och så gick hon och lade sig! Där var jag. Hur pigg som helst och hon har inte lust att ägna sig åt mig. Jag bara stod där en stund och såg på henne och trodde inte mina ögon. Tillslut surade jag till och gick iväg och lade mig jag med.

Sen i morse när jag flyttade mig genom rummet uppe för att inta min plats på soffryggen så upptäcker jag att människan redan är uppe. Jag stirrade på henne igen för att försöka få henne att förstå att på morgnarna så ska jag ha det tyst och lugn litet längre. Jag ser ingen annan råd än att jag får lov att ändra på min rytm. Det är inte lätt att hitta bra hjälp nuförtiden!

Det är snöstorm ute också. Egentligen föredrar jag toaletten ute framför lådan inne men idag så tvekade jag i det längsta. Tillslut tog jag mig ändå en tur ute. Fast jag spände ögonen i matte så att hon inte skulle gå för långt bort från fönstret så att hon kunde släppa in mig direkt när jag var färdig att gå in. Den här gången klarade hon det ganska bra. Hon väntade visst på micro-ugnen också så hon inte glömde bort mig utanför fönstret.

Jag har funderat en del över snön också. Tänk om den istället för att vara blöt och kall kunde vara mjukt fluffig och varm. Tänk er vilken underbar tid vintern skulle vara då!

Namn efter mig!!!

Tänka sig! Har ni hört! Den nye påven tog sitt påvenamn efter mig! Jag känner mig ärad och det skuttar runt inombords. Tänk att jag nått dessa höjder ändå.

Man (reservmatte/blivande matte - i detta inlägg kallad: "den där") har sagt mig att det nog ändå inte är efter mig som han tagit namnet utan efter Francisco Xavier S.J. (en av de första jesuiterna, missionär) eller möjligen efter Franciskus av Assisi (tiggarmunk). Jag har ju i och för sig tagit mitt namn efter den senare så ifall det är efter den fattige från Assisi så har vi ju i så fall det gemensamt.

Han var tydligen från Argentina och det hör man ju för han heter Jorge Mario i förnamn men efternamnet låter ju Italienskt: Bergoglio. Romarna uppskattar nog det italienskklingande namnet för innan han är allas påve är han ju egentligen romarnas biskop. Fast vem bryr sig om det. Inte jag i alla fall. Min undran är ifall denne påve kommer att arbeta för att alla världens katter kommer att få det bättre och att det är en katts rättighet att få ett värdigt liv. Men jag har inte mycket hopp. Människor tänker mest på människor fast de borde koncentrera sig på katter, men det är ju min kattliga åsikt.

Kanske ska jag sikta på att bli påve också. Tänk er! Den förste svenske påven som då dessutom är den förste kattlige påven. Det är något som faktiskt får det att rycka litet i morrhåren. Tyvärr tror jag att "den där" tycker att det inte är något för mig att sträva efter så det blir väl inget. Men mitt namn som påve är ju klart: Francis, inte Francis II (som "den där" föreslog) utan Francis den Store.

Nej, det är jobbigt att tänka på påvar och sån't. Jag ska nog hitta en mysig varm plats och ta mig en tupplur för huu vad det är kallt ute igen!

Sam

Sam var en riktig glidare och dessutom en aristokratisk britt. Han hade full kontroll (som de flesta katter) och bestämde med stor precision dagens mode. Ja, nu talar jag naturligtvis inte om klädmode utan om preferenser när det gäller människor (eller tjänstefolk som en del katter fortfarande föredrar att benämna homo sapiens).

Sam hade en favorit! Det här handlade om Big Time favorit, så favorit att man skulle kunna tala om förälskelse. Det var May! May var bäst så var det bara. Den som kunde tänkas sitta med Sam i knäet fick glatt se svanstippen av honom försvinna när han korsade rummet för att vara med May.

May gillade katter skarpt. Hon var traktens räddande dam för katter som av olika olyckliga anledningar inte längre hade en omsorgsperson, som hade usla sådana eller som, huvvaligen, inte hade något hem. Skandal, skandal, det borde inte få vara så ju!

I varje fall så hade hon bara en katt som fick gå in. Mays systrar och hon hade kommit överens om att en katt inne räcker. Konstigt beslut! Det borde väl istället vara så att alla katterna skulle flytta in och sedan fick man ju se hur många personer som behövs... Jaja, nu vill jag inte klanka på May för hon var ju kattvännen i sammanhanget.

Sam var nu den katt som fick vara innekatt. Han var litet till ålder kommen men han visste att han var nummer ett, kungen eller kejsaren eller hur vi nu ska benämna honom. Nu var det så att reservmatte var på långbesök och hon tänkte sig att hon skulle se om det gick att charma Sam. Så hon gick in för att komma på vad Sam älskade som mest, vad som han inte kunde motstå i smek och kliaväg. Hon gjorde det dessutom till regel att tåla alla uttryck som Sam hade för att visa hur bra (eller dåligt) det var för att bättre kunna bedöma njutningsgraden. Här skulle jag vilja inflika att jag minsann inte får gräva klorna så djupt i henne som min njutning skulle vilja, livet är orättvist!

Bara några dagar innan hemresa, efter många omgångar av klapp, smek, ljuvt tal, och klia, så hände det. Så där som de säger i reklamen: Plötsligt händer det. In i rummet kommer May men Sam som just grävt ner sina klor djup in i skinnet på reservmattes ben njöt för mycket för att orka resa sig och HAN STANNADE KVAR. Det var som ett mirakel!

Ni förstår att med sådana historier under anställningsintervjun för framtida matte så blir man hårt frestad...

Viktigt beslut!

Jag har fått lov att fatta ett svårt beslut! Ni kanske minns att jag tidigare har talat om de kattliga rättigheterna. En viktig rättighet är att vi katter borde få rätt att besluta om våra omsorgspersoner. Jag får väl lov att följa tidsandan och säga omsorgsperson men egentligen handlar det ju om (mänsklig) betjänt. En del katter menar att förhållandet egentligen är slavens men det tycker jag ändä är att driva det litet väl långt.

Nu är det så att jag och min omsorgsperson har beslutat att hon ska hitta ett annat boende. Hon har tjänat mig troget under alla dessa år och förtjänar att få pensionera sig. Fast hur hon ska kunna leva utan mig är litet svårt att greppa men hon kommer att få hjälp. Jag har då, under svår vånda, beslutat mig för att adoptera min reservmatte av den enkla anledningen att jag ju redan tränat upp henne till viss del. Jag inser ju att det inte kommer att bli som förut och att jag kommer att få lov att avstå från vissa sidor av mitt nuvarande liv men jag hoppas att kunna överleva detta trauma ändå. Man är ju ändå katt!

Så vi får se hur det går framöver. Eftersom min bekvämlighet är viktigast så kommer matte att flytta ut och reservmatte att flytta in. Av nåd så har jag sagt att hon kan få ta med sig större delen av mina möbler. fMin baktanke är att jag ska få litet nya prylar att undersöka. Det handlar om omväxling helt enkelt. Jag hoppas kunna få hitta några nya vrår och kanske några nya ställen att klättra upp på. Jag ska se om jag kan få reservmatte att ordna någon bra liggplats med utsikt. Jag har redan nämnt mina preferenser för reservmatte men hon, som den latmask hon är, påstod att havsutsikt var helt omöjligt. Jag får väl lov att acceptera hennes begränsningar!

Ester

En dag när jag promenerade litet längre bort än vanligt träffade jag på en snygg liten tjej. Hon var en riktig liten charmis och hette Ester. Tyvärr så var hon litet blyg och sprang hem igen. Reservmatte berättade att hon kände Ester så jag fick veta litet mer om henne.

Ester var en katt med fart i. Hon hade ganska mycket jaktinstinkt och när den triggades igång så förbleknade resten av världen. När hon jagade sin lilla röda boll så var det alltid med full fart och med stor precision. Tyvärr kunde fokuset på den omgivande miljön då helt förblekna vilket Ester då och då blev påmind om på ett mycket påtagligt vis. En gång, berättade reservmatte, så kastade hon sig efter bollen, flög genom luften, fångade bollen och landade med sidan först mot en stolpe. Reservmatte berättade att när hon såg hur katten flög genom luften och mot vad så hamnade allt i slow-motion därför att hjärtat (reservmattes) hamnade i halsgropen och hon tänkte. Nu slår Ester ihjäl sig!

Med ett tjong slog hon i stolpen och sedan ner på golvet. Där tittade hon upp, yrvaket (och levande!) och gick/kröp iväg för att lägga sin blåslagna kropp under köksbordet. Reservmatte berättade att det den gången blev en noggrann igenomkänning (för att se om det gjorde extra ont någonstans) och sedan övervakning för att se att hon verkligen återhämtade sig. Tack och lov blev det inte mer än blåmärken och en mörbultad, spak katt i slutänden.

Samma lilla gullefjun blev en gång så uppjagad att hon hamnade i ett hörn av ett rum, en och en halv meter upp i luften och med klorna fast förakrade i textiltapeten. Där tittade Ester och reservmatte förvånat på varandra under några sekunder innan Ester värdigt hoppade ner på golvet igen. Så det kan bli när lek- och jaktlusten slår till!

Annars så verkar det som reservmatte var favoritbytet - Ester var innekatt under den här tiden så man tager vad man haver. När reservmatte kom hem framåt sjutiden så brukade det vara tid att umgås med Ester som gällde. Så en dag så kom ingen Ester och mötte när reservmatte steg in. Var är Ester??? Jaja, sa reservmatte och börjar gå mot trappen, då helt plötsligt kommer en liten gul blixt farand och när reservmatte tittar ner mot sin högra fot så...sitter det en liten Ester fast runt ankeln och tittar finurligt upp. "Äntligen ett rörligt mål!" Sedan brukade Ester springa bort under soffan och då skulle reservmatte med foten eller annat redskap reta den lilla jaktmissen under soffan. Än kom tassen fram här och än där. Skulle det vara så att reservmatte inte dök upp vid soffan tillräckligt fort så jamade Ester uppfordrande: "Kom nu då! Vi ska ju leka nu!"

Maggie

Ryktena säger att denna katt hade ett hem och ett gäng människor men att hon ändå valde att få litet omväxling och att hon helt enkelt flyttade in till några andra människor. Beundransvärt!

Maggie är ett exempel på kattens ihålliga tålamod när det gäller att undervisa människor och få dem att bättre förstå konsekvensen av sina tanklösa handlingar. Nu var det så att Maggie hade sin plats på en fotpall som hörde till en läsfåtölj. Där låg hon på sin ålders höst och tog sig en tupplur när det plötsligt ramlade in en massa besökare i huset. Ja, det var nu inte hon som fick besök egentligen utan hennes omsorgspersoner, människorna.

Dessa ville sätta sig tillsammans och samtala så stolar drogs fram och någon otroligt fräck person tog Maggie och satte ner henne på golvet och stal hennes pall. Som frusen i chock satt Maggie kvar där hon hamnat. Det var med nosen ca 2 cm från böckerna i en bokhylla. Det snurrade i hennes gamla hjärna. Vad hände? Vem i all världen..? Maggie beslöt sig för att göra en poäng av hela situationen och stannade där hon var utan att röra en fena.

Tiden gick och samtalet i gruppen flöt på. Maggie satt där hon satt, blickstilla! Gruppen fikade en stund. Maggie satt där hon satt! Gruppen samtalade litet mer. Maggie, hon satt stilla. Tillslut, långt senare, ser äääääntligen en av människorna att ”den där katten har inte rört sig sedan NN satte ner henne från pallen”. Gruppen håller just då på att undersöka böckerna i bokhyllan och samtalet är över. NN. har ställt tillbaka pallen men sitter på den. Personen som sett säger till NN: Titta på katten! Hon har inte rört sig sedan du tog pallen. Res dig upp och gå undan så får vi se vad som händer. NN reser sig då upp och plötsligt så får stenkatten liv igen och hoppar upp och lägger sig på pallen som om inget hade hänt. Poängen var hon ganska säker på att den gått hem, åtminstone hos en person!

Epilog.

Vid ett senare tillfälle samtalar Maggie och den iakttagande besökaren. Jag känner mig litet hängig, säger Maggie. Nämen vad säger du? svarar personen och börjar känna igenom hela katten. Du har inte ont någonstans? Nej, svarade Maggie, inte direkt ont. Det är bara något som inte är riktigt som det ska. Personen undrar om hon kan göra något. Nej, sa Maggie med ett litet leende, det här är inget som du kan rå på. Så de två fick skiljas med en liten klapp och en smekning men i samförstånd. Någon vecka senare så flyttar Maggie till sin katthimmel. Trot om du vill!

Ett undantag – Napo-den coolaste hunden, nästan som en katt.

Napo levde med en liten grupp människor som oftast hade besök av väldigt många olika människor. Han lyssnade möjligen till några av människorna i sin egen flock men ignorerade alla andra med högdragen överlägsenhet. Det är väl ändå så bra det kan bli med tanke på begränsningen: Det handlar om en hund!

Napo var svart men hade på sin ålders höst utvecklat grå partier runt bl.a. sin nos och han var Napoleon, kejsaren, bossen över sitt imperium. Han gjorde sin runda med stor regelbundenhet och brukade, som sagt, ignorera alla okända människor (undersåtar) som han omgavs av överallt. Hans tålamod med alla var stort. Med överseende ögon tålde han detta ständiga intrång på sin mark. Undersåtar som lät för mycket, hade för mycket annat stoj för sig, satte upp tält och husvagnar. Körde bilar från hela halva Europa och allt utan att först be om tillstånd. Napo fick anstränga sig för att bibehålla sin värdighet som kejsare och inte tappa tålamodet. Han var ju den störste så han måste tänka på att dessa undersåtar var begränsade.

Men ibland, väldigt sällan, så rann bägaren över. Kanske var det åldern… kanske var det fel doft… kanske de sabbade någon bra doft som fanns… Vem vet hur en kejsare tänker. Han var ju så överlägsen i allt. Vid dessa tillfällen så upphävde Napo sin röst och skällde ut undersåten eller undersåtarna i fråga med råge och mycket pondus. Oftast blev då undersåtarna stela av skräck och istället för att lugnt backa undan med en undergiven bugning för kejsaren så stod de kvar, vita i ansiktet. Då brukade Napos personlige betjänt, så kallade Napo honom, komma springande och ropa. Napo, Napo vad sysslar du med.

Vi det laget brukade Napo vara i stor affekt och icke kontaktbar. Vad gör en människa vanligtvis då? Jo, man delar ut en örfil men det kan man inte göra med en hund av Napos kaliber så det fick bli en rytning istället. Detta brukade få Napo att liksom vakna upp ur sitt utbrott och liksom minnas att han ju var kejsaren. Napo brukade då helt enkelt fortsätta sin runda som om absolut ingenting hade hänt. Men om någon, mot förmodan, vågade passera nära honom så kunde man fortfarande höra honom muttra: grrrrr…rrrr… …rrr… …rrrrrrr… …rr… …r…

Misseraban

Misseraban var kvarterets gangsterkung. Ingen, och jag menar verkligen ingen, som inte Misseraban godkände kom ens i närheten av honom. Han hade full koll på sitt liv. Han det bäste av alla katter, magnifik i sin styrka och smidighet, en jaktexpert med vida spritt rykte, i alla fall i kattvärlden. Han sträckte på sig och såg sig omkring, gäspade litet och började tänka på mat. Få se nu, ska jag ta sorken i morotslandet hos grannen eller ska jag be mina betjänter plocka fram något åt mig… Misseraban konstaterade snabbt att han skulle börja med att ta sorken så kanske han kunde äta även det som människobetjänterna ställde fram senare. Tigga behövde han inte. Misseraban visste hur en katt försörjer sig och gjorde det oftast också av ren stolthet över sin egen expertis och av jaktlusten som strömmade genom hans varelse. Tids nog blir jag gammal och då för de gärna ge mig allt som jag nu förnekar dem äran att betjäna mig med, tänkte han och tassade tyst iväg i rikting morotslandet.

Man kanske skulle reta hunden litet efter maten tänkte han en stund senare när han putsade sig efter måltiden. Men, nehej, grannen hade inte släppt ut hunden. Jag lägger mig under vinbärsbusken och väntar en stund så kommer den nog, tänkte M-Raban med ett snett leende. Det var lika roligt varje gång. Eftersom han var den mest intelligenta katten som existerade så hade han genom noggranna iakttagelser tagit reda på exakt hur långt den där röda cockern med de flaxande öronen kunde nå när hon var kopplad i sin löplina. Gjorde man rätt så krävdes det lite eller ingen ansträngning för att få hundskrället totalt vansinnig av ilska samtidigt som man kunde sitta precis utom räckhåll och retsamt putsa tassen för att reta upp hunden ännu mer.

Nu öppnas dörren! Asch! Det är bara en av grannmänniskorna. Vad gör dom tro? De verkar hålla på att pilla på linan. Då så, då kommer nog hunden alldeles strax. Vad säger de? Linan nästan av? Ajdå, då kan de ju inte släppa ut hunden! Vad händer nu! Yesss! De byter ut linan. Då är det bara en tidsfråga innan den där dumma hunden kommer. Nu gäller det att hitta sitt mest retsamma uttryck!

Nu är hon ute, då sätter vi igång! Ser hon mig? Inte än… inte än… inte än… Nu satte skällmaskinen igång! Då ska vi bara flytta oss dit bort så att hon inte når mig. Hehe, jag tror jag putsar höger tass idag. Sådär då är jag på plats. Jag sätter mig bekvämt här. Och där kommer hunden i fullt sprut. … … men vänta nu! Hon når fram! Katt-astrof! Nu måste jag springa undan, ju! Värdigt! Behåll värdigheten! Misseraban, kom igen nu mannen, tänk på ditt rykte! Ta de cool! Jag lägger mig under trappen och planerar. Jag måste nog planera in ett scenario där jag ger några av grannkatterna stryk om den här eländiga historien kommer ut!

Tusse

Reservmatte har lovat mig min egen blogg men i nuläget träffas vi litet för sällan för att kunna jobba på det regelbundet. Istället så får jag se till att, fortfarande med reservmattes hjälp publicera några katthistorier som hon berättade för mig under ett par vårnätter när jag inte kunde sova.

Tusse

Tusse hade precis flyttat till ett nytt hus med sina människor. Han var en svart och vit katt i sina bästa år. Han var enligt sin egen åsikt ståtlig att se på medan andra elakt (?) tyckte att han var lätt överviktig. Idag, en så där 35 år senare, har Tusse hamnat i en salig katthimmel och bryr sig inte om övervikt utan tassar på i sin prima ståtlighet.

När han på en av sina första promenader beslutade sig för att gladeligen införliva grannhuset i sitt revir – för att huset verkade var en vit fläk på katt kartan – så tassade han vid första bästa tillfälle mot en öppen dörr som skulle släppa in honom i sitt nya hus. Det hör ju till de formellt viktiga sakerna att man ordentligt markerar sina tillhörigheter med sin egen doft och kanske någon hårtuss så att alla är på det klara med vems hus det är. Då skulle det också kunna klargöras ifall huset trots allt inte var en (svart-)vit fläck utan kanske en tigerrandig eller en grå fläck.

Tusse kände ändå att detta var okända tassemarker och med vis försiktighet kliver han över altanen och in ett litet rum som luktade konstigt. Det verkade som om någon målade tavlor inne där. Intressant! Tusse valde ut några strategiskt placerade punkter att stryka sig emot för att börja sin erövring. Tass, tass, bara ett par steg fram så kunde han kika in i ett större rum. Först såg han en del av den västra väggen och där satt, till hans förskräckelse, en oljemålning av en katt! Ajajaj, är det ändå någon annan som lagt beslag på det här huset?

Tusse sätter sig långsamt ner för att tänka över situationen. Nej, han har inte känt någon enda liten doft som skulle påvisa någon kattlig närvaro på ett bra tag. Litet tankspritt stryker han kinden mot ett utstickande hörn innan han bestämmer sig. Jag fortsätter! *Eftersom det inte är någon idé att dröja där han nu är så tassar han med bestämda steg in i det större rummet. Först ser han en flicka som sitter i soffan och ritar. Han studerar henne intresserat! Flickor är oftast mjukare i händerna än pojkar. Möjligen skulle det kunna gå att charma henne till en kort lekstund. Kort är ju bäst för annars riskerar man bli trött.

Plötsligt lägger han märke till ytterligare en människa som sitter i en fåtölj och läser tidningen. Öh! säger mannen med tidningarna och Tusse stelnar till. Han är mycket äldre och har bara något enstaka hår kvar på hjässan. Flickan tittar upp samtidigt som mannen konstaterar: ”en katt!”

Tusse känner att det nog räcker med utforskningen av hans väl förtjänta kungarike och vänder på tassen och glider ut igen. Lagom är ändå bäst, tänker han, att bekanta sig med människorna hade han inte planerat in i dagens utforskande. Tyvärr delade inte flickan hans åsikter så hon följde honom ut. Där Tusse liksom gled fram över golvet och marken så måste man beteckna flickans förflyttning som skuttande snarare än glidande. När hon kom ut hade Tusse redan tagit sig över den osynliga linjen som människor kallar för tomtgräns och som i det här fallet verkligen inte markerades av någonting annat än möjligen en smal bit gräs mellan två parallella grusgångar.

Väl hemma, med bilen mellan sig och flickan och matte inom synhåll så återfick Tusse sitt självförtroende och ståtliga uppsyn. Puh! sade han, och satte sig ner för att putsa sig litet. Men flickan gav sig inte utan försökte titta under bilen var katten hade tagit vägen. Tusses matte, Nanna hette hon, såg flickan och hälsade på henne. Ta en kvist med några löv på så ska du se att han kommer fram, sa hon hjälpsamt. Fast han leker nog bara en kort stund.

Tusse suckade först, vad var nu det här? Matte ska ju skydda mig? Jag är ju en katt som… Tusse stelnade till! Något for förbi! Han spanade igen mot hjulet där han tyckte han sett något. Var det en mus tro? Där var det igen! Med all sin kattliga smidighet och med bibehållen ståtlighet kastade hans sig efter lövet som for förbi. Det här var kul! Det var ju flickan som lekte med världens bästa katt! Tusse lekte glatt…i någon minut, tills det blev för ansträngande. Sedan, efter några små flickhandsklappar lade han sig och sov i solen på översta trappsteget. Det skulle nog gå bra att bo här också. Imorgon tar vi och undersöker resten av riket mitt!

Det var ett tag se'n! Jag har litet problem med min personliga sekreterare. Det är så svårt att få tag på pålitliga medhjälpare nuförtiden.

Jag tycker att det är hög tid för vårens intåg nu. Jag längtar efter varma sköna solknippen att ligga och gona i!       Det räcker med kall snö. Den var rolig när den först kom men nu är den bara...kall! ...och se'n blöt... och... Nej, tacka vet jag varma solstrålar!

Det är visserligen ganska roligt att lyssna efter möss under snön men eftersom jag måste igenom snön för att komma åt dem så väntar jag ändå på våren tror jag. På sommarhalvåret finns det fler små bevingade vänner att spana på!

Nej, nu ska jag se om jag inte kan lägga mig på elementet en stund. Det är grejor det!