Kom igen nu då!

Reservmatte är här. Ni vet hon som jag ska anställa ska flytta in till mig snart. Jag tänkte mig en fantastisk första kväll med mycket klapp och kli och massage och gosigt. Men hon kommer hem och säger att hon inte var så pigg och så gick hon och lade sig! Där var jag. Hur pigg som helst och hon har inte lust att ägna sig åt mig. Jag bara stod där en stund och såg på henne och trodde inte mina ögon. Tillslut surade jag till och gick iväg och lade mig jag med.

Sen i morse när jag flyttade mig genom rummet uppe för att inta min plats på soffryggen så upptäcker jag att människan redan är uppe. Jag stirrade på henne igen för att försöka få henne att förstå att på morgnarna så ska jag ha det tyst och lugn litet längre. Jag ser ingen annan råd än att jag får lov att ändra på min rytm. Det är inte lätt att hitta bra hjälp nuförtiden!

Det är snöstorm ute också. Egentligen föredrar jag toaletten ute framför lådan inne men idag så tvekade jag i det längsta. Tillslut tog jag mig ändå en tur ute. Fast jag spände ögonen i matte så att hon inte skulle gå för långt bort från fönstret så att hon kunde släppa in mig direkt när jag var färdig att gå in. Den här gången klarade hon det ganska bra. Hon väntade visst på micro-ugnen också så hon inte glömde bort mig utanför fönstret.

Jag har funderat en del över snön också. Tänk om den istället för att vara blöt och kall kunde vara mjukt fluffig och varm. Tänk er vilken underbar tid vintern skulle vara då!

Namn efter mig!!!

Tänka sig! Har ni hört! Den nye påven tog sitt påvenamn efter mig! Jag känner mig ärad och det skuttar runt inombords. Tänk att jag nått dessa höjder ändå.

Man (reservmatte/blivande matte - i detta inlägg kallad: "den där") har sagt mig att det nog ändå inte är efter mig som han tagit namnet utan efter Francisco Xavier S.J. (en av de första jesuiterna, missionär) eller möjligen efter Franciskus av Assisi (tiggarmunk). Jag har ju i och för sig tagit mitt namn efter den senare så ifall det är efter den fattige från Assisi så har vi ju i så fall det gemensamt.

Han var tydligen från Argentina och det hör man ju för han heter Jorge Mario i förnamn men efternamnet låter ju Italienskt: Bergoglio. Romarna uppskattar nog det italienskklingande namnet för innan han är allas påve är han ju egentligen romarnas biskop. Fast vem bryr sig om det. Inte jag i alla fall. Min undran är ifall denne påve kommer att arbeta för att alla världens katter kommer att få det bättre och att det är en katts rättighet att få ett värdigt liv. Men jag har inte mycket hopp. Människor tänker mest på människor fast de borde koncentrera sig på katter, men det är ju min kattliga åsikt.

Kanske ska jag sikta på att bli påve också. Tänk er! Den förste svenske påven som då dessutom är den förste kattlige påven. Det är något som faktiskt får det att rycka litet i morrhåren. Tyvärr tror jag att "den där" tycker att det inte är något för mig att sträva efter så det blir väl inget. Men mitt namn som påve är ju klart: Francis, inte Francis II (som "den där" föreslog) utan Francis den Store.

Nej, det är jobbigt att tänka på påvar och sån't. Jag ska nog hitta en mysig varm plats och ta mig en tupplur för huu vad det är kallt ute igen!

Sam

Sam var en riktig glidare och dessutom en aristokratisk britt. Han hade full kontroll (som de flesta katter) och bestämde med stor precision dagens mode. Ja, nu talar jag naturligtvis inte om klädmode utan om preferenser när det gäller människor (eller tjänstefolk som en del katter fortfarande föredrar att benämna homo sapiens).

Sam hade en favorit! Det här handlade om Big Time favorit, så favorit att man skulle kunna tala om förälskelse. Det var May! May var bäst så var det bara. Den som kunde tänkas sitta med Sam i knäet fick glatt se svanstippen av honom försvinna när han korsade rummet för att vara med May.

May gillade katter skarpt. Hon var traktens räddande dam för katter som av olika olyckliga anledningar inte längre hade en omsorgsperson, som hade usla sådana eller som, huvvaligen, inte hade något hem. Skandal, skandal, det borde inte få vara så ju!

I varje fall så hade hon bara en katt som fick gå in. Mays systrar och hon hade kommit överens om att en katt inne räcker. Konstigt beslut! Det borde väl istället vara så att alla katterna skulle flytta in och sedan fick man ju se hur många personer som behövs... Jaja, nu vill jag inte klanka på May för hon var ju kattvännen i sammanhanget.

Sam var nu den katt som fick vara innekatt. Han var litet till ålder kommen men han visste att han var nummer ett, kungen eller kejsaren eller hur vi nu ska benämna honom. Nu var det så att reservmatte var på långbesök och hon tänkte sig att hon skulle se om det gick att charma Sam. Så hon gick in för att komma på vad Sam älskade som mest, vad som han inte kunde motstå i smek och kliaväg. Hon gjorde det dessutom till regel att tåla alla uttryck som Sam hade för att visa hur bra (eller dåligt) det var för att bättre kunna bedöma njutningsgraden. Här skulle jag vilja inflika att jag minsann inte får gräva klorna så djupt i henne som min njutning skulle vilja, livet är orättvist!

Bara några dagar innan hemresa, efter många omgångar av klapp, smek, ljuvt tal, och klia, så hände det. Så där som de säger i reklamen: Plötsligt händer det. In i rummet kommer May men Sam som just grävt ner sina klor djup in i skinnet på reservmattes ben njöt för mycket för att orka resa sig och HAN STANNADE KVAR. Det var som ett mirakel!

Ni förstår att med sådana historier under anställningsintervjun för framtida matte så blir man hårt frestad...

Viktigt beslut!

Jag har fått lov att fatta ett svårt beslut! Ni kanske minns att jag tidigare har talat om de kattliga rättigheterna. En viktig rättighet är att vi katter borde få rätt att besluta om våra omsorgspersoner. Jag får väl lov att följa tidsandan och säga omsorgsperson men egentligen handlar det ju om (mänsklig) betjänt. En del katter menar att förhållandet egentligen är slavens men det tycker jag ändä är att driva det litet väl långt.

Nu är det så att jag och min omsorgsperson har beslutat att hon ska hitta ett annat boende. Hon har tjänat mig troget under alla dessa år och förtjänar att få pensionera sig. Fast hur hon ska kunna leva utan mig är litet svårt att greppa men hon kommer att få hjälp. Jag har då, under svår vånda, beslutat mig för att adoptera min reservmatte av den enkla anledningen att jag ju redan tränat upp henne till viss del. Jag inser ju att det inte kommer att bli som förut och att jag kommer att få lov att avstå från vissa sidor av mitt nuvarande liv men jag hoppas att kunna överleva detta trauma ändå. Man är ju ändå katt!

Så vi får se hur det går framöver. Eftersom min bekvämlighet är viktigast så kommer matte att flytta ut och reservmatte att flytta in. Av nåd så har jag sagt att hon kan få ta med sig större delen av mina möbler. fMin baktanke är att jag ska få litet nya prylar att undersöka. Det handlar om omväxling helt enkelt. Jag hoppas kunna få hitta några nya vrår och kanske några nya ställen att klättra upp på. Jag ska se om jag kan få reservmatte att ordna någon bra liggplats med utsikt. Jag har redan nämnt mina preferenser för reservmatte men hon, som den latmask hon är, påstod att havsutsikt var helt omöjligt. Jag får väl lov att acceptera hennes begränsningar!

Ester

En dag när jag promenerade litet längre bort än vanligt träffade jag på en snygg liten tjej. Hon var en riktig liten charmis och hette Ester. Tyvärr så var hon litet blyg och sprang hem igen. Reservmatte berättade att hon kände Ester så jag fick veta litet mer om henne.

Ester var en katt med fart i. Hon hade ganska mycket jaktinstinkt och när den triggades igång så förbleknade resten av världen. När hon jagade sin lilla röda boll så var det alltid med full fart och med stor precision. Tyvärr kunde fokuset på den omgivande miljön då helt förblekna vilket Ester då och då blev påmind om på ett mycket påtagligt vis. En gång, berättade reservmatte, så kastade hon sig efter bollen, flög genom luften, fångade bollen och landade med sidan först mot en stolpe. Reservmatte berättade att när hon såg hur katten flög genom luften och mot vad så hamnade allt i slow-motion därför att hjärtat (reservmattes) hamnade i halsgropen och hon tänkte. Nu slår Ester ihjäl sig!

Med ett tjong slog hon i stolpen och sedan ner på golvet. Där tittade hon upp, yrvaket (och levande!) och gick/kröp iväg för att lägga sin blåslagna kropp under köksbordet. Reservmatte berättade att det den gången blev en noggrann igenomkänning (för att se om det gjorde extra ont någonstans) och sedan övervakning för att se att hon verkligen återhämtade sig. Tack och lov blev det inte mer än blåmärken och en mörbultad, spak katt i slutänden.

Samma lilla gullefjun blev en gång så uppjagad att hon hamnade i ett hörn av ett rum, en och en halv meter upp i luften och med klorna fast förakrade i textiltapeten. Där tittade Ester och reservmatte förvånat på varandra under några sekunder innan Ester värdigt hoppade ner på golvet igen. Så det kan bli när lek- och jaktlusten slår till!

Annars så verkar det som reservmatte var favoritbytet - Ester var innekatt under den här tiden så man tager vad man haver. När reservmatte kom hem framåt sjutiden så brukade det vara tid att umgås med Ester som gällde. Så en dag så kom ingen Ester och mötte när reservmatte steg in. Var är Ester??? Jaja, sa reservmatte och börjar gå mot trappen, då helt plötsligt kommer en liten gul blixt farand och när reservmatte tittar ner mot sin högra fot så...sitter det en liten Ester fast runt ankeln och tittar finurligt upp. "Äntligen ett rörligt mål!" Sedan brukade Ester springa bort under soffan och då skulle reservmatte med foten eller annat redskap reta den lilla jaktmissen under soffan. Än kom tassen fram här och än där. Skulle det vara så att reservmatte inte dök upp vid soffan tillräckligt fort så jamade Ester uppfordrande: "Kom nu då! Vi ska ju leka nu!"