Om man är katt så kan man göra vad man vill för ingen blir
förvånad när en katt går när den inte får som den vill. Hundar, de tokskallarna,
vet inte hur man gör. De stannar på plats och viftar på svansen. När de av någon anledning tror att de
bestämmer, så blir de busar som morrar och nafsar eller så kliver och hoppar de
på sin person. Men då kan personen de är med bli sur och då hamnar de på
hundhem. Vi katter är det ingen som säger något om när vi går iväg, bara sådär. Och katthem -*ryser*- får vi tala om en annan gång.
Om vi t.ex. inte vill stanna i knät på någon längre så blir vi
antingen stickiga med klorna eller så blir vi hala som smör på en varm potatis.
”Nu är det inte som jag vill”, eller, ”jag har annat att göra”: ”jag går!”
Sedan flickar vi till med svansen och går iväg. Observera vår hållning med svansen
i vädret och svanstippen i mästerlig, konstnärlig kontroll.
Jag har funderat mycket på de hundar jag ser. De verkar envist
stanna kvar och hålla ut vad som än händer. Så konstingt! Vi katter vet att man
stannar ju bara så länge man kan styra som man vill och får man inte det så
finns inget värde i att stanna kvar. Man är ju katt ju, och vi har vår
värdighet.
Sedan finns det sådana där konstiga katter som uppför sig
som hundar. De går nästan fot på promenader t.ex., fast utan koppel
naturligtvis. De måste vara förvirrade på något sätt! Sedan finns det de katter
som är heltosiga och går i koppel också. Huvvaligen! Visst kan man stundtals
följa efter en människa men i så fall ska det finnas någon vettig anledning som
t.ex. något man vill ha.
En annan viktig konst är att alltid vara den som beslutar hur
länge något ska pågå. Detta, ska ni veta, kräver träning och precision. Det
gäller att vara den som beslutar att nu räcker det med t.ex. kli och klapp
innan omsorgspersonen tröttnar så att man själv avslutar aktiviteten. På så vis
har man värdigheten i behåll och dessutom så får man en omsorgsperson som
fortfarande är litet sugen på aktiviteten i fråga. Då har man ju chans att få
en till omgång litet längre fram. Varje katt vet ju att det inte är roligt när
man ligger superbekvämt i ett knä och så reser sig plötsligt personen upp och
man hamnar på golvet fast man inte vaknat än. Ajajaj, det är verkligen inte
värdigt en katt! Tänk er själva hur mycket bättre det är att vara den som reser
sig, sträcker sig och hoppar ner på golvet samtidigt som personen säger: ”Men
så bra jag tänkte just gå och hämta…” I de lägena tar man poäng ska ni veta!
Men som sagt, kära katter där ute, kom alltid ihåg: Vandra
iväg med kattlig värdighet om ni inte får som ni vill och glöm inte att vicka
på svanstippen!
