Maggie

Ryktena säger att denna katt hade ett hem och ett gäng människor men att hon ändå valde att få litet omväxling och att hon helt enkelt flyttade in till några andra människor. Beundransvärt!

Maggie är ett exempel på kattens ihålliga tålamod när det gäller att undervisa människor och få dem att bättre förstå konsekvensen av sina tanklösa handlingar. Nu var det så att Maggie hade sin plats på en fotpall som hörde till en läsfåtölj. Där låg hon på sin ålders höst och tog sig en tupplur när det plötsligt ramlade in en massa besökare i huset. Ja, det var nu inte hon som fick besök egentligen utan hennes omsorgspersoner, människorna.

Dessa ville sätta sig tillsammans och samtala så stolar drogs fram och någon otroligt fräck person tog Maggie och satte ner henne på golvet och stal hennes pall. Som frusen i chock satt Maggie kvar där hon hamnat. Det var med nosen ca 2 cm från böckerna i en bokhylla. Det snurrade i hennes gamla hjärna. Vad hände? Vem i all världen..? Maggie beslöt sig för att göra en poäng av hela situationen och stannade där hon var utan att röra en fena.

Tiden gick och samtalet i gruppen flöt på. Maggie satt där hon satt, blickstilla! Gruppen fikade en stund. Maggie satt där hon satt! Gruppen samtalade litet mer. Maggie, hon satt stilla. Tillslut, långt senare, ser äääääntligen en av människorna att ”den där katten har inte rört sig sedan NN satte ner henne från pallen”. Gruppen håller just då på att undersöka böckerna i bokhyllan och samtalet är över. NN. har ställt tillbaka pallen men sitter på den. Personen som sett säger till NN: Titta på katten! Hon har inte rört sig sedan du tog pallen. Res dig upp och gå undan så får vi se vad som händer. NN reser sig då upp och plötsligt så får stenkatten liv igen och hoppar upp och lägger sig på pallen som om inget hade hänt. Poängen var hon ganska säker på att den gått hem, åtminstone hos en person!

Epilog.

Vid ett senare tillfälle samtalar Maggie och den iakttagande besökaren. Jag känner mig litet hängig, säger Maggie. Nämen vad säger du? svarar personen och börjar känna igenom hela katten. Du har inte ont någonstans? Nej, svarade Maggie, inte direkt ont. Det är bara något som inte är riktigt som det ska. Personen undrar om hon kan göra något. Nej, sa Maggie med ett litet leende, det här är inget som du kan rå på. Så de två fick skiljas med en liten klapp och en smekning men i samförstånd. Någon vecka senare så flyttar Maggie till sin katthimmel. Trot om du vill!

Ett undantag – Napo-den coolaste hunden, nästan som en katt.

Napo levde med en liten grupp människor som oftast hade besök av väldigt många olika människor. Han lyssnade möjligen till några av människorna i sin egen flock men ignorerade alla andra med högdragen överlägsenhet. Det är väl ändå så bra det kan bli med tanke på begränsningen: Det handlar om en hund!

Napo var svart men hade på sin ålders höst utvecklat grå partier runt bl.a. sin nos och han var Napoleon, kejsaren, bossen över sitt imperium. Han gjorde sin runda med stor regelbundenhet och brukade, som sagt, ignorera alla okända människor (undersåtar) som han omgavs av överallt. Hans tålamod med alla var stort. Med överseende ögon tålde han detta ständiga intrång på sin mark. Undersåtar som lät för mycket, hade för mycket annat stoj för sig, satte upp tält och husvagnar. Körde bilar från hela halva Europa och allt utan att först be om tillstånd. Napo fick anstränga sig för att bibehålla sin värdighet som kejsare och inte tappa tålamodet. Han var ju den störste så han måste tänka på att dessa undersåtar var begränsade.

Men ibland, väldigt sällan, så rann bägaren över. Kanske var det åldern… kanske var det fel doft… kanske de sabbade någon bra doft som fanns… Vem vet hur en kejsare tänker. Han var ju så överlägsen i allt. Vid dessa tillfällen så upphävde Napo sin röst och skällde ut undersåten eller undersåtarna i fråga med råge och mycket pondus. Oftast blev då undersåtarna stela av skräck och istället för att lugnt backa undan med en undergiven bugning för kejsaren så stod de kvar, vita i ansiktet. Då brukade Napos personlige betjänt, så kallade Napo honom, komma springande och ropa. Napo, Napo vad sysslar du med.

Vi det laget brukade Napo vara i stor affekt och icke kontaktbar. Vad gör en människa vanligtvis då? Jo, man delar ut en örfil men det kan man inte göra med en hund av Napos kaliber så det fick bli en rytning istället. Detta brukade få Napo att liksom vakna upp ur sitt utbrott och liksom minnas att han ju var kejsaren. Napo brukade då helt enkelt fortsätta sin runda som om absolut ingenting hade hänt. Men om någon, mot förmodan, vågade passera nära honom så kunde man fortfarande höra honom muttra: grrrrr…rrrr… …rrr… …rrrrrrr… …rr… …r…

Misseraban

Misseraban var kvarterets gangsterkung. Ingen, och jag menar verkligen ingen, som inte Misseraban godkände kom ens i närheten av honom. Han hade full koll på sitt liv. Han det bäste av alla katter, magnifik i sin styrka och smidighet, en jaktexpert med vida spritt rykte, i alla fall i kattvärlden. Han sträckte på sig och såg sig omkring, gäspade litet och började tänka på mat. Få se nu, ska jag ta sorken i morotslandet hos grannen eller ska jag be mina betjänter plocka fram något åt mig… Misseraban konstaterade snabbt att han skulle börja med att ta sorken så kanske han kunde äta även det som människobetjänterna ställde fram senare. Tigga behövde han inte. Misseraban visste hur en katt försörjer sig och gjorde det oftast också av ren stolthet över sin egen expertis och av jaktlusten som strömmade genom hans varelse. Tids nog blir jag gammal och då för de gärna ge mig allt som jag nu förnekar dem äran att betjäna mig med, tänkte han och tassade tyst iväg i rikting morotslandet.

Man kanske skulle reta hunden litet efter maten tänkte han en stund senare när han putsade sig efter måltiden. Men, nehej, grannen hade inte släppt ut hunden. Jag lägger mig under vinbärsbusken och väntar en stund så kommer den nog, tänkte M-Raban med ett snett leende. Det var lika roligt varje gång. Eftersom han var den mest intelligenta katten som existerade så hade han genom noggranna iakttagelser tagit reda på exakt hur långt den där röda cockern med de flaxande öronen kunde nå när hon var kopplad i sin löplina. Gjorde man rätt så krävdes det lite eller ingen ansträngning för att få hundskrället totalt vansinnig av ilska samtidigt som man kunde sitta precis utom räckhåll och retsamt putsa tassen för att reta upp hunden ännu mer.

Nu öppnas dörren! Asch! Det är bara en av grannmänniskorna. Vad gör dom tro? De verkar hålla på att pilla på linan. Då så, då kommer nog hunden alldeles strax. Vad säger de? Linan nästan av? Ajdå, då kan de ju inte släppa ut hunden! Vad händer nu! Yesss! De byter ut linan. Då är det bara en tidsfråga innan den där dumma hunden kommer. Nu gäller det att hitta sitt mest retsamma uttryck!

Nu är hon ute, då sätter vi igång! Ser hon mig? Inte än… inte än… inte än… Nu satte skällmaskinen igång! Då ska vi bara flytta oss dit bort så att hon inte når mig. Hehe, jag tror jag putsar höger tass idag. Sådär då är jag på plats. Jag sätter mig bekvämt här. Och där kommer hunden i fullt sprut. … … men vänta nu! Hon når fram! Katt-astrof! Nu måste jag springa undan, ju! Värdigt! Behåll värdigheten! Misseraban, kom igen nu mannen, tänk på ditt rykte! Ta de cool! Jag lägger mig under trappen och planerar. Jag måste nog planera in ett scenario där jag ger några av grannkatterna stryk om den här eländiga historien kommer ut!

Tusse

Reservmatte har lovat mig min egen blogg men i nuläget träffas vi litet för sällan för att kunna jobba på det regelbundet. Istället så får jag se till att, fortfarande med reservmattes hjälp publicera några katthistorier som hon berättade för mig under ett par vårnätter när jag inte kunde sova.

Tusse

Tusse hade precis flyttat till ett nytt hus med sina människor. Han var en svart och vit katt i sina bästa år. Han var enligt sin egen åsikt ståtlig att se på medan andra elakt (?) tyckte att han var lätt överviktig. Idag, en så där 35 år senare, har Tusse hamnat i en salig katthimmel och bryr sig inte om övervikt utan tassar på i sin prima ståtlighet.

När han på en av sina första promenader beslutade sig för att gladeligen införliva grannhuset i sitt revir – för att huset verkade var en vit fläk på katt kartan – så tassade han vid första bästa tillfälle mot en öppen dörr som skulle släppa in honom i sitt nya hus. Det hör ju till de formellt viktiga sakerna att man ordentligt markerar sina tillhörigheter med sin egen doft och kanske någon hårtuss så att alla är på det klara med vems hus det är. Då skulle det också kunna klargöras ifall huset trots allt inte var en (svart-)vit fläck utan kanske en tigerrandig eller en grå fläck.

Tusse kände ändå att detta var okända tassemarker och med vis försiktighet kliver han över altanen och in ett litet rum som luktade konstigt. Det verkade som om någon målade tavlor inne där. Intressant! Tusse valde ut några strategiskt placerade punkter att stryka sig emot för att börja sin erövring. Tass, tass, bara ett par steg fram så kunde han kika in i ett större rum. Först såg han en del av den västra väggen och där satt, till hans förskräckelse, en oljemålning av en katt! Ajajaj, är det ändå någon annan som lagt beslag på det här huset?

Tusse sätter sig långsamt ner för att tänka över situationen. Nej, han har inte känt någon enda liten doft som skulle påvisa någon kattlig närvaro på ett bra tag. Litet tankspritt stryker han kinden mot ett utstickande hörn innan han bestämmer sig. Jag fortsätter! *Eftersom det inte är någon idé att dröja där han nu är så tassar han med bestämda steg in i det större rummet. Först ser han en flicka som sitter i soffan och ritar. Han studerar henne intresserat! Flickor är oftast mjukare i händerna än pojkar. Möjligen skulle det kunna gå att charma henne till en kort lekstund. Kort är ju bäst för annars riskerar man bli trött.

Plötsligt lägger han märke till ytterligare en människa som sitter i en fåtölj och läser tidningen. Öh! säger mannen med tidningarna och Tusse stelnar till. Han är mycket äldre och har bara något enstaka hår kvar på hjässan. Flickan tittar upp samtidigt som mannen konstaterar: ”en katt!”

Tusse känner att det nog räcker med utforskningen av hans väl förtjänta kungarike och vänder på tassen och glider ut igen. Lagom är ändå bäst, tänker han, att bekanta sig med människorna hade han inte planerat in i dagens utforskande. Tyvärr delade inte flickan hans åsikter så hon följde honom ut. Där Tusse liksom gled fram över golvet och marken så måste man beteckna flickans förflyttning som skuttande snarare än glidande. När hon kom ut hade Tusse redan tagit sig över den osynliga linjen som människor kallar för tomtgräns och som i det här fallet verkligen inte markerades av någonting annat än möjligen en smal bit gräs mellan två parallella grusgångar.

Väl hemma, med bilen mellan sig och flickan och matte inom synhåll så återfick Tusse sitt självförtroende och ståtliga uppsyn. Puh! sade han, och satte sig ner för att putsa sig litet. Men flickan gav sig inte utan försökte titta under bilen var katten hade tagit vägen. Tusses matte, Nanna hette hon, såg flickan och hälsade på henne. Ta en kvist med några löv på så ska du se att han kommer fram, sa hon hjälpsamt. Fast han leker nog bara en kort stund.

Tusse suckade först, vad var nu det här? Matte ska ju skydda mig? Jag är ju en katt som… Tusse stelnade till! Något for förbi! Han spanade igen mot hjulet där han tyckte han sett något. Var det en mus tro? Där var det igen! Med all sin kattliga smidighet och med bibehållen ståtlighet kastade hans sig efter lövet som for förbi. Det här var kul! Det var ju flickan som lekte med världens bästa katt! Tusse lekte glatt…i någon minut, tills det blev för ansträngande. Sedan, efter några små flickhandsklappar lade han sig och sov i solen på översta trappsteget. Det skulle nog gå bra att bo här också. Imorgon tar vi och undersöker resten av riket mitt!