Ett undantag – Napo-den coolaste hunden, nästan som en katt.

Napo levde med en liten grupp människor som oftast hade besök av väldigt många olika människor. Han lyssnade möjligen till några av människorna i sin egen flock men ignorerade alla andra med högdragen överlägsenhet. Det är väl ändå så bra det kan bli med tanke på begränsningen: Det handlar om en hund!

Napo var svart men hade på sin ålders höst utvecklat grå partier runt bl.a. sin nos och han var Napoleon, kejsaren, bossen över sitt imperium. Han gjorde sin runda med stor regelbundenhet och brukade, som sagt, ignorera alla okända människor (undersåtar) som han omgavs av överallt. Hans tålamod med alla var stort. Med överseende ögon tålde han detta ständiga intrång på sin mark. Undersåtar som lät för mycket, hade för mycket annat stoj för sig, satte upp tält och husvagnar. Körde bilar från hela halva Europa och allt utan att först be om tillstånd. Napo fick anstränga sig för att bibehålla sin värdighet som kejsare och inte tappa tålamodet. Han var ju den störste så han måste tänka på att dessa undersåtar var begränsade.

Men ibland, väldigt sällan, så rann bägaren över. Kanske var det åldern… kanske var det fel doft… kanske de sabbade någon bra doft som fanns… Vem vet hur en kejsare tänker. Han var ju så överlägsen i allt. Vid dessa tillfällen så upphävde Napo sin röst och skällde ut undersåten eller undersåtarna i fråga med råge och mycket pondus. Oftast blev då undersåtarna stela av skräck och istället för att lugnt backa undan med en undergiven bugning för kejsaren så stod de kvar, vita i ansiktet. Då brukade Napos personlige betjänt, så kallade Napo honom, komma springande och ropa. Napo, Napo vad sysslar du med.

Vi det laget brukade Napo vara i stor affekt och icke kontaktbar. Vad gör en människa vanligtvis då? Jo, man delar ut en örfil men det kan man inte göra med en hund av Napos kaliber så det fick bli en rytning istället. Detta brukade få Napo att liksom vakna upp ur sitt utbrott och liksom minnas att han ju var kejsaren. Napo brukade då helt enkelt fortsätta sin runda som om absolut ingenting hade hänt. Men om någon, mot förmodan, vågade passera nära honom så kunde man fortfarande höra honom muttra: grrrrr…rrrr… …rrr… …rrrrrrr… …rr… …r…