Det är tufft att vara katt. Människor i allmänhet är inte medvetna om den press vi katter lever under. Det är tur att vi tidigt får lära oss att vara coola och njuta av tillvaron annars skulle vi nog bli knäckta. Så här är det. Någon, och jag vet vem, har legat på min tron (potatislådan). Jag menar inte Brittas påtande i min låda, jag syftar på grannkatten. Den där svarta gamlingen. Han låg i min låda, i MIN låda! Nu luktar det fel i den, fel, fel, fel. Reservmatte sjasade bort inkräktaren åt mig fast hon sa åt mig att inte lägga mig där för att det såg ut som om Britta hade sått någonting. Vem bryr sig om frön? Inte jag i alla fall.
Jag har tröstat mig genom att ligga i mattes soffa, mitt i den. Reservmatte hänvisar mig till min ände av soffan eller till korgen men jag känner för att ligga mitt i soffan. Med tydlighet försökte jag få henne att fatta - jag lade mig i soffan så fort hon tittade bort eller gick ut - så till slut trillade polletten ner och reservmatte förstod att det är jag som bestämmer och lade dit min filt som brukar ligga på sängen. Hon påstår att jag hårar så förskräckligt och att mina fötter är lortiga när jag promenerat ute i blötan. Ja, jag har ju ingenting emot att man bäddar åt mig fast jag tycker ju ändå att soffor är till för att torka fötterna på.
För att verkligen markera att det är jag som bestämmer så gnagde jag litet på sladden till datorn när jag ville ha reservmattes uppmärksamhet...och det fick jag minsann! Hon till och med klappade i händerna åt mig. Den där sladden är svår att låta bli för det sitter en rolig pryl som reservmatte kallar kardborrband på den. Det blev en del hallå som jag inte tycker står i proportion till min gärning men det är väl bara att vänta sig av en människa! Det blev ju inte ens ett litet märke på sladden ju och jag förstår inte vad grillad katt har med saken att göra?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar